Lilla e, nr 10
Jag höll en eld i mina händer, den rymde, tände hemmaskogen och förvandlade skogens träd till förkolnade skulpturer. Vinden blåste över de nedbrunna träden, förde med sig okända fåglar. Vilda vilsna flyger de utan näste, ingenstans kan de sätta sig och vila, ständigt måste de vara i rörelse för att inte minnas, för att inte återvända. Mitt huvud är det som fåglarna korsar, utan svårighet flyger de genom pannan, öronen, nacken och näsan. Så gör de mitt huvud till de hemlösas boning.
I Maria Tapaninens diktberättelse möts ett jag, ett du och en flock fåglar i ett slutet rum. Jaget befinner sig i en symbiotisk förbindelse med fåglarna, som behöver både uppmärksamhet, stränghet och ömhet för att bindningen ska brytas. Fågelrum är en gåtfull, mångbottnad och gäckande skildring av en frigörelseprocess, som försiggår någonstans mellan terapi, dröm, saga och mystik.
Maria Tapaninen är född 1946 i Kiuruvesi, och sedan 1970 bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2001 med romanen Vid lärkvatten, och är verksam som författare och översättare av bland andra Sirkka Turkka och Eeva-Liisa Manner.
