Tiden efter krigsslutet 1944 innebar svåra år för den äldre generationen i vårt land. Det ekonomiska läget var kärvt, men folkförsörjningen fungerade och någon direkt fattigdom rådde inte. För barnen som växte upp under dessa knapphetens stjärnor var livet ändå gott. De hade vad de behövde och kraven var ej heller stora. Vasa hade småstadskaraktär ända fram till 1960-talet, husen var byggda i trä och på gårdarna växte syrener, äppelträd och vinbärsbuskar, biltrafiken var minimal, tanter i hattar och farbröder med spatserkäpp rörde sig i sakta mak på trottoarerna. På gårdarna lekte barnen. Omgivningarna var trygga, gårdar och gator var öppna. Det var en lycklig tid.
Boken berättar i korta minnesbilder om upplevelser och händelser; om föräldrar och om grannar, om släktingar och om kamrater, om lekar och rackartyg, om ständigt soliga somrar, om segling, om skolan och lärarna, om mänskor som haft betydelse, om danser på föreningslokaler och om flickor, om militärtjänstgöring och studier, om lärarhögskolan och mycket annat.
I boken ingår en novell: Någon viskar i sommarvinden, som prisbelönades i Stora novelltävlingen i Sverige 2024. Novellen handlar om två ungdomar, en flicka och en pojke – bästa vänner sedan barnsben – som under några vackra sommardagar händelsevis börjar tala om människans plats i skapelsen, inte som en avskild del av den och inte som dess herre, utan som en integrerad del i naturens väldiga kretslopp.
